I april ägde årets CASE-dag rum. CASE-dagen är ett årligt återkommande evenemang, där forskning om äldre och åldrande presenteras på ett populärvetenskapligt sätt. I år arrangerades dagen på Campus Helsingborg. Temat var ”Goda levnadsvillkor för den åldrande befolkningen”. En av kortföreläsningarna stod vi i moralprojektet för.
I länken nedan kan du klicka in dig för att lyssna på en eller flera av inslagen:
CASE-dagen 16 april 2024 | CASE (lu.se)
Det här blogginlägget baserar sig på vår fjärde forskningscirkel. I en kommun inleddes cirkeldiskussionen med att prata om de tekniska problem som hade gett sig tillkänna sedan senast. Mer exakt handlade det om några personers erfarenheter av en omfattande hackerattack som drabbat bland annat äldreomsorgens IT-system. Det intressanta var att medan chefer och biståndshandläggare med attacken berövades all information om personal och äldre personers insatser och därmed sitt handlingsutrymme, vittnade omsorgspersonalen om ökat handlingsutrymme när den detaljerade planeringen i mobilen försvann. ”Det blev ökad personkontinuitet i och med att jag gick till samma omsorgsmottagare på eftermiddagen som på förmiddagen. Och vi bestämde tillsammans vad som skulle göras. Som förr helt enkelt”, berättade en undersköterska. Även om detta endast är några röster från äldreomsorgen i en kommun, så är det intressant att notera vad som kan hända med kärnverksamheten när förutsättningarna för omfattande dokumentation och kontroll genom detaljstyrning, kraftigt minskar – på grund av en hackerattack. Kvar blir personer, relationer och den kunskap vi har om varandra i huvudet och i kroppen.
Jämte forskningscirklar i våra tre partnerkommuner har vi i moralprojektet ägnat en hel del tid åt att visa filmen ”Vem ropar för Alvar” i olika sammanhang nu i vår. Filmvisning har kombinerats med samtal om (äldre)omsorg, moral, relationer och ensamhet. Härom dagen damp följande meddelande ned i filmmakare Anna Marias mejlbox:
”It is our pleasure to inform you that the 58th Karlovy Vary International Film Festival will be held from June 30 to July 8, 2024 at its traditional site, the spa town of Karlovy Vary. We are pleased to inform you that your film Who stands up for Alvar was selected to be a part of the festival section FUTURE FRAMES: Generation NEXT of European Cinema. Ten outstanding film students and graduates – ushering in a new generation of directors from film schools throughout Europe – along with their films will be presented at the festival with an extensive promotion in media. The whole event is supported by the sections partner European Film Promotion (EFP) and its member institute Icelandic Film Centre. The event will take place from the June 30 to the July 4, 2024.@’. ”
Vi är fantastiskt glada och lite pirriga inför att filmen – med Katarina och Magdalena i rollerna som sig själva – ska ha premiär utanför landets gränser. Anna Maria kan i sanning skapa verfremdungseffekt i sitt skapande och vi håller en tumme för att Who stands up for Alvar ruskar om och berör också filmfestivalpublik i Tjeckien.
Katarina Hollertz och Magdalena Elmersjö i Vem ropar för Alvar, i rollerna som sig själva.
Begreppen moralisk stress och moraliskt aktörskap har under de snart tre år som projektet rullat framträtt mer och mer som användbara verktyg inte bara för lärande i den del av välfärden som är äldreomsorgen.
Veckan som gick genomfördes en workshop med ett tjugotal personer som till vardags arbetar som medicinska sekreterare och servicevärdar på akutmottagning.
Igenkänningen från moralprojektets berättelser om moralisk stress i äldreomsorgen var hög och också diskussionerna om hur moraliskt aktörskap kan komma till stånd klingade bekant för många.
Att lära känna varandras yrkeskärna var ett tema som återkom ifråga om vad som kan underlätta moraliskt aktörskap. Missförstånd undviks och förtroende upprättas när personal med olika kompetens på en och samma arbetsplats ges tid att sitta ner och prata om den egna yrkeskärnan.
Torsdagen den elfte april var vi på plats på Forum Medicum i Lund för visning av ”Vem ropar för Alvar”. Arrangör var CASE, Center for Ageing and Supportive Environments, medicinsk fakultet, Lunds universitet. Evenemanget var också en del av Hållbarhetsveckan 2024, som arrangeras årligen i samarbete mellan Lunds universitet och Lunds kommun.
Filmvisningen följdes av ett panelsamtal och en frågestund, ledd av professor i gerontologi Susanne Iwarsson. En av paneldeltagarna var Monica Gustafsson, fysioterapeut och kommundoktorand, som skriver avhandling på halvtid och arbetar med äldreomsorg i Helsingborgs stad på halvtid. Monica menade att filmen har stor potential att användas vid fortbildning i äldreomsorgen. Inte minst i diskussioner om ämnen som tenderar bli till konflikthärdar när olika professioner ser olika aspekter av äldreomsorgens vardag, så kan en film fungera som projektionsyta.
”När det pratas om ett händelseförlopp i en film blir det mindre laddat än när det är det egna arbetet som det pratas om. Saker och ting kan redas ut och diskussionerna kan leda till nya lärdomar och nya idéer om vem som ska göra vad och när”
menar Monica och uttalar sig utifrån sin dubbla roll – som doktorand med intresse för organisatoriskt lärande och verksamhetsutveckling i äldreomsorgen och som fysioterapeut med lång erfarenhet av att arbeta kliniskt med sköra äldre.
Hälsningar från Sara, Katarina, Magdalena och filmskapare Anna Maria
Sedan tre år är par-cykling en möjlig gemensam aktivitet för omsorgspersonal och äldre personer med omsorgsinsatser i Kalmar kommun. Satsningen initierades med hjälp av medel från Kampradstiftelsen. Personer vi träffat vittnar om ökad livskvalitet för äldre personer och om ökad arbetsglädje för personalen. Under pandemin hamnade par-cyklarna i skymundan när andra insatser och arbetssätt blev mer viktiga men nu tas ett omtag.
Inom ramen för forskningsprojektet förenas olika yrkeskategorier och samlar resurser för att sprida aktiviteten. En inventering av par-cyklarna har gjorts, både äldre personer och omsorgspersonal introduceras till aktiviteten och numera informeras om par-cykling vid träffpunkter och hälsoträffar med äldre personer.
I ett bredare perspektiv är engagemanget ett uttryck för moraliskt aktörskap där personal möts över professionsgränser och med ett äldre-perspektiv undersöker möjligheten att öka livskvaliteten för äldre personer med omsorgsbehov. Samtidigt innebär det att arbetet blir mer attraktivt och salutogent där fokus är att ta vara på livet så länge livet pågår.
Hälsningar från Kalmar
Filmpremiär!
Torsdagen den sjunde mars var det premiär för ”Vem ropar för Alvar”.
Intervjumaterial från fokusgrupper, där biståndsbedömare, enhetschefer och undersköterskor beskrivit utmanande situationer i det vardagliga arbetet, har inspirerat filmen som är en fri tolkning och dramatisering av manusförfattare och regissör Anna Maria Joakimsdottir-Hutri.
Filmen skildrar hur en undersköterska på väg till jobbet räddar sin äldre granne från att brinna inne och allt som följer därefter. Med filmen vill vi öppna upp för ett samtal om framtidens äldreomsorg. Alla som har lyckan att få leva tillräckligt länge kommer förr eller senare att behöva stöd och hjälp. Hur kan vi ge omsorg med värdighet när förutsättningar att göra ett bra jobb saknas? Hur når vi ut till ofrivilligt ensamma äldre? Hur kan vi mobilisera för en bättre äldreomsorg? Detta är några av frågorna filmen ställer. Äldreomsorgen är en av vår tids allra största samhällsutmaningar, den angår oss alla – och här finns inget färdigt facit.
Filmens karaktärer gestaltas av Birthe Wingren, Carl Harlén, Ulla Skoog och Carl Marcus Wikström.
Filmpremiären gick av stapeln på smått sagolika Liseberg Grand Curiosa Hotel och ramades in av bubbel, kanapéer, popcorn och ett initierat panelsamtal. Ann Ighe, chefredaktör Ord & Bild och lektor i ekonomisk historia, Jacob Oredsson, hälso- och sjukvårdskurator och Tove Harnett, gerontolog, lektor och docent i socialt arbete deltog i panelsamtalet, o modererades av Anna Fredriksson, chefredaktör på nättidskriften Socialpolitik, socionom och journalist.
Varma hälsningar från Sara, Katarina och Magdalena – mycket malliga och ganska rörda av alla fina medskick och glada hurrarop
Inom socialt arbete är det fullkomligt naturligt att ibland känna ”Jag orkar inte, jag vill inte eller jag kan inte”. Det är att betrakta som en del av arbetet, särskilt när man arbetar med människor i utsatta livssituationer. Men att bli lämnad ensam med de känslorna är inte naturligt. Om detta pratade jag med FYS-doktoranden Kerstin Tingberg om. Hon har mångårig erfarenhet av arbetsledning och metodhandledning inom den myndighetsutövande barn- och ungdomsvården. Vi samtalade om betydelsen av att personalen får stöd och handledning av sin chef, och sina kollegor. Om betydelsen av att ordna tid och rum för det. Det kräver närvarande chefer och att det finns utrymme på arbetsplatsen att faktiskt skapa en relation till sin chef och sina kollegor. Det är viktigt så att man kan, just den dagen arbetet känns för tungt, få stöd av någon som vet hur det känns. Jag och Kerstin pratade också om att det inom socionomutbildningen behöver finnas utrymme för oss lärare att skapa relationer till våra studenter – framtidens enhetschefer och biståndshandläggare inom äldreomsorgen. Att det finns tid för att möta upp dem i deras frågor, utmaningar och utveckling. Då får de en sund referensram när de sen går ut och i arbetslivet. Det ökar även chansen att de kommer reagera på (och inte acceptera) bristande möjligheter att skapa relationer till de arbetet finns till för och till sina kollegor och chefer.
Jag har skrivit en krönika på temat, följ länken om ni vill läsa:
Om du vill läsa mer om Kerstins doktorandprojekt, följ denna länk:
https://www.gu.se/om-universitetet/hitta-person/kerstintingberg
Allt gott,
Magdalena ”Jag är inte en robot”
Digitaliseringen är en ihållande trend och den tekniska utvecklingen gör stora framsteg, vilket i delar av välfärden har lett till att medborgare får snabbare service. Idag får du till exempel ett besked från Försäkringskassan en minut efter att du sökt ersättning för vård av sjukt barn. Den som handlägger ditt ärende är en robot och kan därför vara så effektiv. Yrkesarbetande människor kan däremot inte vara lika effektiva och det finns ofta en god anledning till det. Särskilt i människobehandlande yrken, där det mellanmänskliga och relationella är det centrala, behövs i stället tillräckligt med tid för att kunna vara lyhörd, empatisk och använda sitt professionella omdöme.
Utvecklingen har också potentialen att synliggöra andra skillnader mellan en yrkesarbetande robot och människa, särskilt i socialt arbete. En yrkesarbetande människa i äldreomsorgen behöver paus, ställtid, en närvarande chef, kollegor, kompetensutveckling och möjlighet att anpassa sitt arbete efter de behov som finns i målgruppen. En människa kan ha en sjukdom, funktionsnedsättningar eller befinna sig i sociala omständigheter som behövs ta hänsyn till. För oss forskare som har förmånen att studera svensk äldreomsorg, bidrar ordet robot med att medvetandegöra just det – det unika med människan, hur det bäst kommer till uttryck inom omsorgen och vilka arbetsvillkor som är viktiga.
Jag är inte en robot, hälsar Magdalena, Sara och Katarina
I Karlstad kommun stod man inför samma utmaning inom äldreomsorgen som många andra kommuner nämligen höga sjuktal. År 2022 valde de att tänka om och satsade på att ge hemtjänstpersonal ökat ansvar och större inflytande över sitt arbete. Det nya sättet att arbeta har inneburit slopad minutstyrning av omsorgsarbetet och sjuktalen har minskat bland omsorgspersonalen. Ambitionen är också att få till en högre personkontinuitet med mindre geografiska områden, samtidigt har kommunen valt att lägga ut stödinsatser på en serviceenhet skild från omsorgen. Frågan är vad det gör med det totala antalet personer som besöker den äldre och möjligheten att ge rätt insats i rätt tid.
Vill ni läsa mer kan ni följa denna länk:
Hälsar,
Magdalena, Sara och Katarina
Kommentarer