Idag är vardagsrehabilitering ett känt begrepp inom svensk äldreomsorg även om det fortfarande finns otydligheter i begreppsanvändningen. Det förekommer andra benämningar med liknande betydelse, exempelvis funktionsbevarande- och socialpedagogiskt arbetssätt. Ute i kommunerna kan det också finnas vissa oklarheter när det kommer till vilken yrkeskategori som bär huvudansvaret för ”vad som ska göras av vem”. Det kan också vara otydligt vem som bär ansvar för kompetensutveckling och för att se till att det finns förutsättningar för att förverkliga arbetssättet. Vardagsrehabilitering handlar i grunden om att omsorgspersonalen ska ta tillvara den enskildes egna resurser och möjligheter till att vara aktiv i vardagen. Arbetssättet förutsätter kunskap om åldrande och om funktionsbevarande metoder och träning. Det förutsätter även en fungerande samverkan mellan arbetsterapeuter, fysioterapeuter och omsorgspersonal och deras chef.
Under ett studiebesök på ett omsorgsboende i Vänersborg samtalade vi med enhetschef, omsorgspersonal, fysioterapeut och arbetsterapeut om träning i den äldres vardag. Samtalet ledde in på ett vardagsrehabiliterande arbetssätt och de utmaningar som det kan föra med sig. Exempelvis att den äldre inte förstår varför personalen inte knäpper knapparna i skjortan och att förväntningar på omsorgen krockar när den äldre vill ha hjälp och inte stöd. Det framkom också exempel på hur man med enkla medel kan stötta äldre med träning i vardagen. Som att inte hälla upp saften i glaset utan ställa saftkannan på bordet så den äldre personer tränar bål och finmotorik genom att sträcka sig efter och lyfta kannan. Men det är viktigt att det görs på rätt sätt så att arbetssättet inte försvårar den äldres omsorgssituation. Det är också viktigt att arbetssättet inte ger den äldre personen en känsla av misslyckande när de påminns om och erfar begränsningar i att klara vardagen. Samtalet gav mig anledning att återkoppla till min avhandlingsstudie om kompetensfrågan inom äldreomsorgen. I avhandlingen formulerades kompetensfrågan utifrån tre delar:
Vad ska man kunna? – uttryck för omsorgsmottagarnas behov
Vad ska man göra? – uttryck för omsorgsarbetet
Hur ska man förhålla sig till omsorgstagarna? – uttryck för omsorgsrelationen
Avhandlingens syfte är att analysera hur enhetschefers- och omsorgsgivares egna uppfattningar om omsorgspersonalens kompetens formar äldreomsorgens inriktning och hur denna inriktning förhåller sig till mottagarnas uppfattningar om och förväntningar på omsorgsarbetet. I avhandlingens resultat formulerades vardagsrehabilitering som ett socialpedagogiskt arbets- och förhållningssätt och i termer som att ”inte göra för mycket för den äldre” och ”stå med händerna på ryggen”. Avhandlingen visar med omsorgsmottagares röster att de äldre själva ifrågasätter arbetssättet och motiverar detta med ”att de har arbetat hela livet och nu förtjänar hjälp”. Det framkom även spår av sorg över att inte få den hjälp de tycker att de har rätt till.
Om en omsorgsmottagare inte har förstått vad vardagsrehabilitering betyder och hur det tar sig uttryck i omsorgen, kan det uppfattas som tecken på ovänlighet, eller att personalen inte bryr sig och inte vill hjälpa osv. Om vi är på en restaurang och ber om att få in en flaska vin och servitören ställer fram vinflaskan på bordet skulle vi antagligen uppfatta det som oartigt och kanske oförskämt. Om vi däremot är i ett helt annat sammanhang, på ett sjukhus eller på ett omsorgsboende, är risken att vi också upplever otrygghet. Kanske tänker man: är det den människan som ska hjälpa mig i duschen sen?
Det här aktualiserar betydelsen av en varsam vardagsrehabilitering. Med det menas att meningen med vardagsrehabilitering behöver återkommande uttryckas och förklaras. Det behöver också finnas en varsamhet där arbetssättet anpassas till den äldres person, situation och dagsform. Det behöver även finns en lyhördhet inför den äldres egna förväntningar på omsorgen och en kreativ förmåga att skapa en gemensam förståelse för hur rehabiliteringen ska komma till uttryck i vardagen.
Vill ni läsa min avhandling så heter den: Kompetensfrågan inom äldreomsorgen. Hur uppfattningar om kompetens formar omsorgsarbetet, omsorgsbehoven och omsorgsrelationen.
Hälsningar från Magdalena
