Visa rutor

Mer film om moraliskt aktörskap i äldreomsorgen

I dagarna är det premiär för ”Så länge hjärtat slår”. Filmen är inspirerad av radiodokumentären ”Det illojala vårdbiträdet”, som in sin tur handlar om Stine Christophersen som visselblåste inifrån äldreboendet Sabbatsbergsbyn våren 2020. Stine avslöjade brister i vården av covidsjuka. När hon larmade i media anklagades hon för illojalitet mot företaget Attendo.

Ungefär samtidigt som vi påbörjade moralprojektet tog vi kontakt med Stine. Hennes berättelse blev en sorts praktexempel på moraliskt aktörskap i svensk äldreomsorg och vi har hållit kontakt med Stine under hela projekttiden. Faktum är att det var i samtal med Stine som idén om att göra en film föddes. Stine, som är utbildad animatör, menade att det beskrev när vi refererade berättelser om svåra situationer som vi samlat in när vi haft fokusgruppsintervjuer med personal i äldreomsorgen liknade filmscener. Varför inte göra tecknad film av materialet? Efter visst sonderande visade det sig att animation skulle bli för svårt.

Däremot hade tanken på att göra film slagit rot. Resten är historia. Vi har skrivit om vår filmpremiär i ett tidigare inlägg här på bloggen. Tack vare samarbete med manusförfattare och regissör Anna Maria Joakimsdottir Hutri finns nu en 18 minuter lång dramakomedi med titeln ”Vem ropar för Alvar”.

Nu går alltså filmen som Stines moraliska aktörskap inspirerat till upp på biograferna runt om i landet. Vi applåderar förstås att hennes viktiga historia blir berättad och återberättad i olika skepnader. Vad säger Stine själv efter att ha varit på förhandsvisning av filmen? Vi hörde med henne.

– Det är en fantastisk välgjord film. Malin Lagerlöf som skrivit manuset har verkligen lyckats med att göra en omskrivning av berättelsen – som ju är baserad på min historia – på ett sätt som gör att väldigt många kan känna igen sig i det som hände i äldrevården under pandemin. Bianca Kronlöf gör en suverän skådespelarinsats och gör en väldigt hedrande tolkning av mig. Jag beundrar hela gänget som tagit sig an det här projektet inte minst producenten Gila Bergqvist Ulfung som tog initiativet från första början.

Vi ser med spänning fram emot att se filmen! I klippet nedan finns bjuds vi på en smakbit.

Så länge hjärtat slår – trailer och intervju med bl.a. Ella Lemhagen, Bianca Kronlöf, Malin Lagerlöf (youtube.com)

13 september 2024

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Sommarhälsningar från Jönköping

södra vätterbygdens folkhögskola, fika, skrivarbete, utsikt

Hälsningar från Södra Vätterbygdens folkhögskola i Jönköping! Här sitter vi tre och samlar ihop oss efter tre intensiva år med Moralprojektet. Varvat med god mat och dryck och ackompanjerade av en blåsorkester, skriver vi på slutrapporten. Vi håller också kontakt med alla våra kollegor runt om i landet, både i akademin och i praktiken. Många pauser ute i det fina vädret givetvis. Sara och Katarina badar och Magdalena tittar på med fleece-jackan.

Vi söker också medel för att kunna hålla filmsamtal, både på olika håll i Sverige och i våra nordiska grannländer. Vi är väldigt stolta över filmen och ser den som ett fantastiskt redskap för en gemensam förståelse för vad som behöver förändras i svensk äldreomsorg och en kraft som underlättar mobilisering för att kunna göra dessa förändringar.

Och, som av en händelse speglas på ett eller annat sätt nästan alla de ämnen vi diskuterat under det här mötet i nedanstående avsnitt av Allvarligt talat. Klicka in dig på länken och lyssna. Det handlar om mänskliga relationer, om hur vi bör vara mot varandra, om vad empati kan vara, om mänsklig sårbarhet och om vikten av att hälsa på främlingar Hur skulle det kännas att vara en annan människa? 3 augusti 2024 – Allvarligt talat | Sveriges Radio.

3 augusti 2024

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar


Oväntade undersköterskor

Under de senaste tre åren har vi i moralprojektet stött på ett litet exklusivt antal inspirerande personer som läser till undersköterska efter ett omfattande yrkesliv i en annan bransch. De har målmedvetet, men drivna av olika ambitioner, beslutat sig för att gå utbildningen efter att de fyllt 50 år. Vi har närt en idé om att låta dessa oväntade undersköterskor få komma till tals här på bloggen. Nu händer det! Vi är glada och stolta över att Maria Nilsson, digital konsult, journalist och snart färdigutbildad undersköterska, vill dela med sig av sin berättelse här och nu.


Hälsningar,
Sara, Katarina och Magdalena

Hon är skälet till att jag läser till undersköterska vid 53

Varför vill jag bli undersköterska mitt i livet? Jag som redan har en lång utbildning och intressanta jobb? Skälet är det där som står i alla jobbannonser: “Viljan att göra skillnad”. Jag vill göra skillnad för i alla fall en människa.

För något är snett i vården. Helt snett.

ALS är en grym sjukdom. Den som drabbas får svårt att röra sig, tala, svälja, sova – och till slut andas. ALS går inte att bota och man vet vad som kommer att inträffa, man vet bara inte exakt i vilken takt. Det här kunde jag läsa mig till genom några timmars googlande efter att min far fått sin diagnos. Hur är det då möjligt att vården agerade så oorganiserat?

Jag har en lång lista över de misstag som begåtts: som när min far själv läser i sin journal att en operation för att sätta in en sond har planerats utan att han tillfrågats, som när det hålls stormöte inför utskrivningen från sjukhuset och ingen tar anteckningar och det är upp till oss anhöriga att se till att allt kommer på plats, som när färdtjänsten lämnar min far i kylan utanför huset trots att han inte längre kan gå, som när lungsköterskan instruerar min far och mig hur den livsuppehållande ventilatorn fungerar, trots att min fars händer är allt för svaga för att kunna sköta maskinen och jag bor 60 mil bort.

Det finns resurser: det finns logopeder, dietister, arbetsterapeuter, fysioterapeuter, hemtjänst, specialistsjuksköterskor, läkare och kuratorer. Men det finns ingen samordning. Som den projektledare jag är försöker jag rita upp flödesscheman över hur min far ska kunna få den hjälp han behöver – det blir sju stycken.

Min far väger nu 58 kilo. Han ligger i sängen 20 timmar per dygn. Ingen hör av sig. Ingen uppföljning görs. Jag ringer vårdcentralen som säger att han är hemsjukvårdspatient. Hemsjukvården känner inte till detta. Jag får veta att “det är vanligt att sådana här patienter hamnar mellan stolarna”. Till slut är jag så förtvivlad att jag bara gråter och plötsligt ordnas det med en plats på ett palliativt boende. Även om både jag och min far förstår att detta betyder att det är nära slutet, andas vi ändå ut. Vi klarar oss inte själva längre.

Jag sover gott den natten och tänker att nu får min far komma till ett fridfullt ställe där de vet vad de gör.

Men när vi anländer vet de inte ens till vilken avdelning vi ska till. Det finns ingen rollator. Jag får instruera personalen i hur ventilatorn fungerar. Och någon mat för anhöriga finns inte, inte ens en smörgås finns att köpa.

Men så blir det fredag och in kommer två undersköterskor som ska jobba helg. Två trygga äldre kvinnor. De säger att de ska baka rabarberpaj och sätter blommor på borden. Plötsligt känns hela stället ljusare och till och med jag får lite mat: “din far äter ju ändå så lite”. Vi får kaffe och kaka på rummet. Min far kan inte svälja kakan och han ber mig att smussla ut den i handväskan, så att de inte ska se att vi tvingats slänga den.

Till slut måste jag lämna min far eftersom min dotter tar studenten hemma i Stockholm. Jag slits mellan mina kära, och jag gråter när jag tar farväl. För andra gången i mitt liv ser jag min far gråta. När jag stänger dörren till hans rum går jag till den undersköterska vi fått bäst kontakt med och ber henne titta till honom. Jag är förtvivlad och hon ger mig en lång varm kram och gråter tyst med mig. På vägen ut ser jag att hon går in till min far, och jag är ändå lugn.

Hon gjorde skillnad för mig och min far. Hon är skälet till att jag vill bli undersköterska.

Maria Nilsson, digital konsult på Credicon, tidigare chef för di.se på Dagens industri, chef för digitala medier på Dagens Samhälle samt redaktör, projektledare och reporter på E24.se och IDG.

29 juni 2024

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Inspelningar från årets CASE-dag

I april ägde årets CASE-dag rum. CASE-dagen är ett årligt återkommande evenemang, där forskning om äldre och åldrande presenteras på ett populärvetenskapligt sätt. I år arrangerades dagen på Campus Helsingborg. Temat var ”Goda levnadsvillkor för den åldrande befolkningen”. En av kortföreläsningarna stod vi i moralprojektet för.

I länken nedan kan du klicka in dig för att lyssna på en eller flera av inslagen:

CASE-dagen 16 april 2024 | CASE (lu.se)

16 juni 2024

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Ökad personkontinuitet i äldreomsorgen när kommunen drabbades av en hackerattack

Det här blogginlägget baserar sig på vår fjärde forskningscirkel. I en kommun inleddes cirkeldiskussionen med att prata om de tekniska problem som hade gett sig tillkänna sedan senast. Mer exakt handlade det om några personers erfarenheter av en omfattande hackerattack som drabbat bland annat äldreomsorgens IT-system. Det intressanta var att medan chefer och biståndshandläggare med attacken berövades all information om personal och äldre personers insatser och därmed sitt handlingsutrymme, vittnade omsorgspersonalen om ökat handlingsutrymme när den detaljerade planeringen i mobilen försvann. ”Det blev ökad personkontinuitet i och med att jag gick till samma omsorgsmottagare på eftermiddagen som på förmiddagen. Och vi bestämde tillsammans vad som skulle göras. Som förr helt enkelt”, berättade en undersköterska. Även om detta endast är några röster från äldreomsorgen i en kommun, så är det intressant att notera vad som kan hända med kärnverksamheten när förutsättningarna för omfattande dokumentation och kontroll genom detaljstyrning, kraftigt minskar – på grund av en hackerattack. Kvar blir personer, relationer och den kunskap vi har om varandra i huvudet och i kroppen.

11 juni 2024

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Det kom ett meddelande

Jämte forskningscirklar i våra tre partnerkommuner har vi i moralprojektet ägnat en hel del tid åt att visa filmen ”Vem ropar för Alvar” i olika sammanhang nu i vår. Filmvisning har kombinerats med samtal om (äldre)omsorg, moral, relationer och ensamhet. Härom dagen damp följande meddelande ned i filmmakare Anna Marias mejlbox:

”It is our pleasure to inform you that the 58th Karlovy Vary International Film Festival will be held from June 30 to July 8, 2024 at its traditional site, the spa town of Karlovy Vary. We are pleased to inform you that your film Who stands up for Alvar was selected to be a part of the festival section FUTURE FRAMES: Generation NEXT of European Cinema. Ten outstanding film students and graduates – ushering in a new generation of directors from film schools throughout Europe – along with their films will be presented at the festival with an extensive promotion in media. The whole event is supported by the sections partner European Film Promotion (EFP) and its member institute Icelandic Film Centre. The event will take place from the June 30 to the July 4, 2024.@’. ”

Vi är fantastiskt glada och lite pirriga inför att filmen – med Katarina och Magdalena i rollerna som sig själva – ska ha premiär utanför landets gränser. Anna Maria kan i sanning skapa verfremdungseffekt i sitt skapande och vi håller en tumme för att Who stands up for Alvar ruskar om och berör också filmfestivalpublik i Tjeckien.

Katarina Hollertz och Magdalena Elmersjö i Vem ropar för Alvar, i rollerna som sig själva.

28 maj 2024

Inlägget postades i

Om forskningsprojektet

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Workshop om moralisk stress på akuten

Begreppen moralisk stress och moraliskt aktörskap har under de snart tre år som projektet rullat framträtt mer och mer som användbara verktyg inte bara för lärande i den del av välfärden som är äldreomsorgen.

Veckan som gick genomfördes en workshop med ett tjugotal personer som till vardags arbetar som medicinska sekreterare och servicevärdar på akutmottagning.

Igenkänningen från moralprojektets berättelser om moralisk stress i äldreomsorgen var hög och också diskussionerna om hur moraliskt aktörskap kan komma till stånd klingade bekant för många.

Att lära känna varandras yrkeskärna var ett tema som återkom ifråga om vad som kan underlätta moraliskt aktörskap. Missförstånd undviks och förtroende upprättas när personal med olika kompetens på en och samma arbetsplats ges tid att sitta ner och prata om den egna yrkeskärnan.

18 maj 2024

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Filmvisning och panelsamtal i Lund

Torsdagen den elfte april var vi på plats på Forum Medicum i Lund för visning av ”Vem ropar för Alvar”. Arrangör var CASE, Center for Ageing and Supportive Environments, medicinsk fakultet, Lunds universitet. Evenemanget var också en del av Hållbarhetsveckan 2024, som arrangeras årligen i samarbete mellan Lunds universitet och Lunds kommun.

Filmvisningen följdes av ett panelsamtal och en frågestund, ledd av professor i gerontologi Susanne Iwarsson. En av paneldeltagarna var Monica Gustafsson, fysioterapeut och kommundoktorand, som skriver avhandling på halvtid och arbetar med äldreomsorg i Helsingborgs stad på halvtid. Monica menade att filmen har stor potential att användas vid fortbildning i äldreomsorgen. Inte minst i diskussioner om ämnen som tenderar bli till konflikthärdar när olika professioner ser olika aspekter av äldreomsorgens vardag, så kan en film fungera som projektionsyta.

”När det pratas om ett händelseförlopp i en film blir det mindre laddat än när det är det egna arbetet som det pratas om. Saker och ting kan redas ut och diskussionerna kan leda till nya lärdomar och nya idéer om vem som ska göra vad och när”

menar Monica och uttalar sig utifrån sin dubbla roll – som doktorand med intresse för organisatoriskt lärande och verksamhetsutveckling i äldreomsorgen och som fysioterapeut med lång erfarenhet av att arbeta kliniskt med sköra äldre.

Hälsningar från Sara, Katarina, Magdalena och filmskapare Anna Maria

15 april 2024

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Par-cykling i Kalmar – för äldre personers livskvalitet

Sedan tre år är par-cykling en möjlig gemensam aktivitet för omsorgspersonal och äldre personer med omsorgsinsatser i Kalmar kommun. Satsningen initierades med hjälp av medel från Kampradstiftelsen. Personer vi träffat vittnar om ökad livskvalitet för äldre personer och om ökad arbetsglädje för personalen. Under pandemin hamnade par-cyklarna i skymundan när andra insatser och arbetssätt blev mer viktiga men nu tas ett omtag.

Inom ramen för forskningsprojektet förenas olika yrkeskategorier och samlar resurser för att sprida aktiviteten. En inventering av par-cyklarna har gjorts, både äldre personer och omsorgspersonal introduceras till aktiviteten och numera informeras om par-cykling vid träffpunkter och hälsoträffar med äldre personer.

I ett bredare perspektiv är engagemanget ett uttryck för moraliskt aktörskap där personal möts över professionsgränser och med ett äldre-perspektiv undersöker möjligheten att öka livskvaliteten för äldre personer med omsorgsbehov. Samtidigt innebär det att arbetet blir mer attraktivt och salutogent där fokus är att ta vara på livet så länge livet pågår.

Hälsningar från Kalmar

15 mars 2024

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Nyare inlägg Äldre inlägg