Under de senaste tre åren har vi i moralprojektet stött på ett litet exklusivt antal inspirerande personer som läser till undersköterska efter ett omfattande yrkesliv i en annan bransch. De har målmedvetet, men drivna av olika ambitioner, beslutat sig för att gå utbildningen efter att de fyllt 50 år. Vi har närt en idé om att låta dessa oväntade undersköterskor få komma till tals här på bloggen. Nu händer det! Vi är glada och stolta över att Maria Nilsson, digital konsult, journalist och snart färdigutbildad undersköterska, vill dela med sig av sin berättelse här och nu.
Hälsningar,
Sara, Katarina och Magdalena
Hon är skälet till att jag läser till undersköterska vid 53
Varför vill jag bli undersköterska mitt i livet? Jag som redan har en lång utbildning och intressanta jobb? Skälet är det där som står i alla jobbannonser: “Viljan att göra skillnad”. Jag vill göra skillnad för i alla fall en människa.
För något är snett i vården. Helt snett.
ALS är en grym sjukdom. Den som drabbas får svårt att röra sig, tala, svälja, sova – och till slut andas. ALS går inte att bota och man vet vad som kommer att inträffa, man vet bara inte exakt i vilken takt. Det här kunde jag läsa mig till genom några timmars googlande efter att min far fått sin diagnos. Hur är det då möjligt att vården agerade så oorganiserat?
Jag har en lång lista över de misstag som begåtts: som när min far själv läser i sin journal att en operation för att sätta in en sond har planerats utan att han tillfrågats, som när det hålls stormöte inför utskrivningen från sjukhuset och ingen tar anteckningar och det är upp till oss anhöriga att se till att allt kommer på plats, som när färdtjänsten lämnar min far i kylan utanför huset trots att han inte längre kan gå, som när lungsköterskan instruerar min far och mig hur den livsuppehållande ventilatorn fungerar, trots att min fars händer är allt för svaga för att kunna sköta maskinen och jag bor 60 mil bort.
Det finns resurser: det finns logopeder, dietister, arbetsterapeuter, fysioterapeuter, hemtjänst, specialistsjuksköterskor, läkare och kuratorer. Men det finns ingen samordning. Som den projektledare jag är försöker jag rita upp flödesscheman över hur min far ska kunna få den hjälp han behöver – det blir sju stycken.
Min far väger nu 58 kilo. Han ligger i sängen 20 timmar per dygn. Ingen hör av sig. Ingen uppföljning görs. Jag ringer vårdcentralen som säger att han är hemsjukvårdspatient. Hemsjukvården känner inte till detta. Jag får veta att “det är vanligt att sådana här patienter hamnar mellan stolarna”. Till slut är jag så förtvivlad att jag bara gråter och plötsligt ordnas det med en plats på ett palliativt boende. Även om både jag och min far förstår att detta betyder att det är nära slutet, andas vi ändå ut. Vi klarar oss inte själva längre.
Jag sover gott den natten och tänker att nu får min far komma till ett fridfullt ställe där de vet vad de gör.
Men när vi anländer vet de inte ens till vilken avdelning vi ska till. Det finns ingen rollator. Jag får instruera personalen i hur ventilatorn fungerar. Och någon mat för anhöriga finns inte, inte ens en smörgås finns att köpa.
Men så blir det fredag och in kommer två undersköterskor som ska jobba helg. Två trygga äldre kvinnor. De säger att de ska baka rabarberpaj och sätter blommor på borden. Plötsligt känns hela stället ljusare och till och med jag får lite mat: “din far äter ju ändå så lite”. Vi får kaffe och kaka på rummet. Min far kan inte svälja kakan och han ber mig att smussla ut den i handväskan, så att de inte ska se att vi tvingats slänga den.
Till slut måste jag lämna min far eftersom min dotter tar studenten hemma i Stockholm. Jag slits mellan mina kära, och jag gråter när jag tar farväl. För andra gången i mitt liv ser jag min far gråta. När jag stänger dörren till hans rum går jag till den undersköterska vi fått bäst kontakt med och ber henne titta till honom. Jag är förtvivlad och hon ger mig en lång varm kram och gråter tyst med mig. På vägen ut ser jag att hon går in till min far, och jag är ändå lugn.
Hon gjorde skillnad för mig och min far. Hon är skälet till att jag vill bli undersköterska.
Maria Nilsson, digital konsult på Credicon, tidigare chef för di.se på Dagens industri, chef för digitala medier på Dagens Samhälle samt redaktör, projektledare och reporter på E24.se och IDG.
Kommentarer