Nu har vi släppt vår slutrapport om Moralprojektet. I den beskriver vi forskningsprojektet Moralisk stress och moraliskt aktörskap i svensk äldreomsorg, genomfört 2021–2024 i samarbete mellan tre lärosäten och tre kommuner: Helsingborg, Kalmar och Vänersborg. Projektet tar avstamp i långvariga och välkända problem inom svensk äldreomsorg. Exempel på problem är tidspress, otillräckliga arbetsvillkor, hög personalomsättning, svårigheter att rekrytera och allt mer omfattande omsorgsbehov. Tillsammans skapar dessa faktorer en miljö som kan skapa moralisk stress. Moralisk stress uppstår när personal vet vad som vore rätt att göra, men hindras av organisatoriska, tidsmässiga eller strukturella begränsningar. Följden kan bli vanmakt, ohälsa och i värsta fall förråelse – en form av distansering som gör att personalen skyddar sig själv genom att stänga av.
Projektets fokus låg på att förstå moralisk stress, men också på att lyfta fram det moraliska aktörskapet, det vill säga personalens förmåga att handla i enlighet med sina etiska värderingar trots svåra förutsättningar. Projektet byggde på participatory action research, ett arbetssätt där forskare och praktiker samskapar kunskap, och där personalens erfarenheter utgör en central kunskapskälla. Under projektets första år genomfördes digitala fokusgrupper med omsorgspersonal, biståndshandläggare och första linjens chefer. Här dokumenterades svåra situationer i form av så kallade diskrepansupplevelser, situationer där personalens yrkesidentitet och verkligheten krockade.
Under projektets andra år användes materialet i undervisning där socionomstudenter och undersköterskeelever arbetade tillsammans för att utveckla förståelsen av äldreomsorgens komplexitet. Under det tredje året genomfördes forskningscirklar i varje kommun, där deltagare från alla tre yrkesroller arbetade tillsammans i fyra träffar. Första träffen handlade om vad individen kan göra, andra och tredje om vad gruppen kan göra, och den fjärde om att reflektera över resultaten och se kortfilmen Vem ropar för Alvar, skapad inom projektet och baserad på fokusgruppsmaterialet.
I forskningscirklarna utvecklades tre konkreta lokala förbättringsinitiativ. I Vänersborg arbetade gruppen vidare med ett befintligt gym på ett särskilt boende. Gymmet hade startats genom undersköterskors engagemang och fungerade som ett uppskattat inslag i vardagen för äldre. I forskningscirkeln undersökte vi tillsammans hur detta goda exempel kunde spridas, kopplas till kommunens rehabiliteringsinsatser och anpassas också till hemtjänsten.
I Helsingborg identifierades ett strukturellt problem i hemtjänstens morgonschema: en saknad kvart mellan arbetsdagens början och första planerade besöket. Detta orsakade daglig stress och brist på utrymme för rapportering, planering och kollegiala samtal. Genom att analysera arbetspass i detalj kunde gruppen visa att schemat i praktiken var ohållbart. Efter dialog med ledningen förlades sjuksköterskornas rapportering tidigare, vilket gav hemtjänstpersonalen en mer hållbar start på dagen.
I Kalmar valde vi i forskningscirkeln att arbeta med användningen av parcyklar, som funnits i kommunen men inte använts fullt ut. Många i personalen kände sig osäkra på cyklarna eller visste inte var de fanns. Gruppen tog fram förslag för att stärka användningen: tydligare placering, utbildning, parcykelombud och möjligheten att skriva in cykling i biståndsbeslut för att synliggöra aktiviteten som ett möjligt inslag i omsorgen.
Slutsatserna från projektet visar att tid, flexibilitet och personkontinuitet är centrala för god omsorg, liksom tidigare forskning visat. Projektet tillför samtidigt ny kunskap om betydelsen av kontinuitet även på chefs- och handläggarnivå. Brist på kontinuitet skapar kedjereaktioner som underminerar både kvalitet och arbetsmiljö och försvårar utvecklingsarbete och samverkan. Forskningscirklarna visade att moraliskt aktörskap kan stärkas när personal från olika yrkesgrupper får tid att reflektera, lyssna och samarbeta. Små, konkreta åtgärder kan skapa betydande förbättringar i både arbetsvardag och omsorgskvalitet.
Rapporten pekar också på kraften i konst och fiktion som verktyg för lärande och mobilisering. Filmen Vem ropar för Alvar fungerade som en emotionell och igenkännbar spegel som väckte engagemang och gjorde det lättare att prata om svåra yrkesetiska frågor.
Avslutningsvis lyfter rapporten behovet av forskningsbaserade modeller för yrkesreflektion, starkare samverkan mellan forskning och praktik och långsiktig kompetensutveckling. Äldreomsorgens utmaningar kräver hållbara strukturer där personalens kunskap tas tillvara, där reflektion ges utrymme och där tvärprofessionellt lärande stärker det kollektiva ansvar som krävs för att skapa en god omsorg.
Här hittar ni rapporten:
Hälsningar från Magdalena, Sara och Katarina
