Vi har på senaste tiden noterat att begreppet kompetensutvisningar florerar i debatten.
Begreppet beskriver utvisning av kvalificerade arbetskraftsinvandrare från Sverige. Det syftar till utvisning av människor som arbetar i bristyrken som sker på grund av små administrativa fel i arbetsvillkoren (t.ex. lägre lön än avtalat) vid förlängningsansökningar för arbetstillstånd. Begreppet säger en del om vår tid och vårt land. Det är cyniskt och självupptaget. Det låter som att vad det handlar om är att landet Sverige ska kunna välja och vraka bland kompetens. Konkurrera och attrahera kunskap. Det döljer vad det borde handla om i grunden, nämligen hur vi som människor – över landsgränser – möter varandra. För 150 år sedan var det vi skandinaver som lämnade misär och missväxt i hopp om att kunna äta oss mätta och bygga en tillvaro för våra barn på en annan plats.
Många av de människor som sitter på den här kompetensen som utvisas, de människor som hamnar i skymundan när vi pratar om kompetens istället för om människor, är människor som flytt krig och/eller andra hot mot den egna existensen för att numera bidra med arbete i samhället i Sverige, som exv. undersköterska i hemtjänsten, som läkare på vårdcentralen eller som sjuksköterska på en akutavdelning.
Med denna inledande invändning mot en offentlig diskussion som kantrat, så menar vi ändå att debattinlägget nedan är läsvärt. Avsändare är representanter för arbetsmarknadens parter, från SKR och från fackförbund som organiserar människor som arbetar i välfärden.
Sverige har inte råd med kompetensutvisningar
