Inom socialt arbete är det fullkomligt naturligt att ibland känna ”Jag orkar inte, jag vill inte eller jag kan inte”. Det är att betrakta som en del av arbetet, särskilt när man arbetar med människor i utsatta livssituationer. Men att bli lämnad ensam med de känslorna är inte naturligt. Om detta pratade jag med FYS-doktoranden Kerstin Tingberg om. Hon har mångårig erfarenhet av arbetsledning och metodhandledning inom den myndighetsutövande barn- och ungdomsvården. Vi samtalade om betydelsen av att personalen får stöd och handledning av sin chef, och sina kollegor. Om betydelsen av att ordna tid och rum för det. Det kräver närvarande chefer och att det finns utrymme på arbetsplatsen att faktiskt skapa en relation till sin chef och sina kollegor. Det är viktigt så att man kan, just den dagen arbetet känns för tungt, få stöd av någon som vet hur det känns. Jag och Kerstin pratade också om att det inom socionomutbildningen behöver finnas utrymme för oss lärare att skapa relationer till våra studenter – framtidens enhetschefer och biståndshandläggare inom äldreomsorgen. Att det finns tid för att möta upp dem i deras frågor, utmaningar och utveckling. Då får de en sund referensram när de sen går ut och i arbetslivet. Det ökar även chansen att de kommer reagera på (och inte acceptera) bristande möjligheter att skapa relationer till de arbetet finns till för och till sina kollegor och chefer.
Jag har skrivit en krönika på temat, följ länken om ni vill läsa:
Om du vill läsa mer om Kerstins doktorandprojekt, följ denna länk:
https://www.gu.se/om-universitetet/hitta-person/kerstintingberg
Allt gott,
Magdalena ”Jag är inte en robot”
