Tomas Bacoccoli berättar in sin bok ”En bastu i Umbrien” (2021) om hur han mitt i karriären bryter upp, lämnar Lidingö och en hektisk vardag i Stockholm för att hjälpa en pappa som på grund av alzheimers sjukdom inte längre klarar sin vardag. Pappa Francesco är italienare. Han har efter många år i Sverige flyttat tillbaka till barndomens Italien och för sonen Tomas innebär beslutet att han tillsammans med fru och barn byter land för att kunna finnas nära sin pappa.
Tematiken – omsorgsrelationen mellan en åldrande, demenssjuk pappa och hans son – tillhör inte vanligheterna i litteraturens värld. Det är ett av skälen till att ge sig i kast med den drygt 300 sidor långa berättelsen.
Francesco är en pappa vars föräldraskap inte präglats av omsorg eller trygghet. ”Pappa har visat tecken på bipolaritet, emotionell instabilitet, hypokondri och schizofreni tidigare. För att inte tala om hetsätning, allmän vårdslöshet, borderline-beteende och narcissism. Han gjorde och sade sånt som de flesta bara tänkte eller drömde och därför tyckte många att han var lite galen. Tokig och rolig och bullrig. Charmig och kul att vara med.” Trots detta bestämmer sig alltså Tomas för att hoppa av sin karriär, bryta upp från livet i Sverige för att vårda och trösta sin sjuka pappa.
Författaren lotsar läsaren mellan olika tider och berättartekniskt är det imponerande hur disparata skeenden vävs ihop till en minnesväv där vi lär känna Francesco – utifrån sonen Tomas perpsektiv. Även om far-son-relationen är känsligt beskriven och Tomas allt som oftast framstår som lite av en hjälte så slås jag som läsare ändå av hur expeditionellt väl förspänt ekonomiskt denna relation har det. Det där vårdandet och omsorgstagandet jag inledningsvis trodde boken skulle handla om visade sig handla om att rekrytera och anställa vårdare. Den kontinuerliga och intima omsorg som jag trodde skulle skildras, skildras visserligen på några ställen – men då på håll. Tomas bevittnar och får berättat för sig hur favoritvårdaren Papis finns där för Francesco och blir en viktig person och en sista vän. Ett enstaka tillfälle beskrivs när Tomas byter blöja på sin pappa. Den här scenen framstår som exceptionell.
Sammanfattningsvis är boken mycket läsvärd och tankeväckande. Inte minst kastar den ljus över vardagen med och bredvid demenssjukdom, en vardag som delas av så många på 2020-talet.
